TRUTHBETOOLD.BLOGG.SE

Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till min gamla blogg, truthbetoold.blogg.se, följ mig gärna där. Jag ansåg att det var både lättare att blogga och att ha kontakt med folk via den. Hoppas ni vill följa med. Kram.

dsfdsfff

jävla skitmög. orkar inte att min jävla iphone är operatörslåst till tele2 och jag har ett abonnemang hos telenor, så jävla typiskt!!

utmaningar + theskinnyone

Imorgon blir en dag med många utmaningar, då jag precis hetsat i mig morgondagens frukost + allt mitt favoritporslin är i disken. Därför "straffar" jag mig genom att inte förbereda ny frukost och inte diska upp porslinet. Om det är bra eller inte vet jag inte - kanske lär jag mig en läxa, eller så är det jävligt dumt och resulterar i ännu en dålig dag. Vi får väl se.

Förresten; Felicias (aka the skinny one) blogg har ju, som ni vet, blivit nedstängd. Tråkigt är vi många som tycker, men upp med hakorna! Jag har pratat med henne och hon håller på att pilla på en ny blogg som troligtvis kommer upp i början på maj! 

Kommentarer

Har fått höra att min blogg är jobbig att kommentera, jämfört med min gamla på blogg.se. Har gjort vad jag kan för att underlätta - nu behöver man inte ordverifiera t.ex. Hoppas det blir lite lättare nu iallafall!

Spontana måltider

Idag har jag och mamma umgåtts, bara vi två for once. Blir väldigt sällan så då vi är en stor familj, men idag då vi båda var lediga så bestämde vi oss för att åka till Ikea. Inte för att handla något särskilt, utan mest för att kolla runt och ha det trevligt. Självklart blev det lite inköp också, t.ex ett par söta skålar till mina frukoströror. Därefter blev det lunch på Ikea och fy fasen vad paniken steg. Kunde ju inte säga nej; det var långt efter lunchtid och ja, mamma vet ju allt om anorexin så det var bara att snällt välja något att äta. Kycklingfilén med fettig beasås och friterade pommes gick bort på en gång, även wallenbergare (?) som verkade vara någon friterad burgare. Kom fram till att jag skulle ta en liten köttbulletallrik med potatis och lingon - ingen brunsås alltså. Trots att en liten är detsamma som barnstorlek så kom tankarna. Paniken steg och ångesten likaså. Väl framme för att beställa såg vi att de hade fullkornsbaguetter med köttbullar i, så vi bestämde oss för att dela på en sådan istället. Eftersom jag inte gillar rödbetssallad så fick jag pilla bort den. Summan av kardemumman; helt ok. Ingenting är ångestfritt, men det blev lite lättare att uthärda och särskilt efteråt när mammas telefon plingade till och meddelade att min iphone hade kommit till postutlämningen.

Nu vet jag att jag kommit ännu en bit på vägen; även om jag avskyr spontana oplanerade måltider så går det faktiskt utan större problem. Nu ska jag se om min iphone laddat klart och isåfall leka lite med den! Tipsa på med appar förresten. :-) 

26 april

Skrev nationellt prov idag i svenska, som alla andra 1:or på gymnasiet. Det gick bra, tror jag iallafall. Dock förstår jag mig inte på tiderna, vad fan ska man med tre timmar till? Jag var klar på tjugo minuter.. Sen satt jag där och drygade bara för att jag inte tycker om att gå först, haha. Gick tillslut först ändå, och nu sitter jag här hemma och ska strax bädda ner mig i sängen. Har sån hemsk smärta i ryggen.. Passar mig alltså fint att ligga inne en regning dag som denna. Kram på er.

dystert väder, dyster tjej

Jag vet inte om det är det dystra vädret som smittat av sig på mig, men idag mår jag inte alls bra. Trött, seg, huvudvärk och helvetes ont i ryggen. Stack till skolan ändå, för att sedan få veta att på min 2 timmars långa natur-lektion skulle vi bara få veta betyg och sen fick man gå. Väldigt onödigt kände jag, det gav oss sedan tre timmars håltimme. Valde att åka hem istället och här ligger jag nu nerbäddad i sängen och har precis intagit dagens lunch och en värmande kopp te. Funderar på att sova en stund, men det är nog en dum idé om jag ska få någon sömn inatt.

Hur är det med er idag? Jag vet att jag sa att jag skulle svara på era kommentarer igår, men det blev inte av.. Ska ta tag i det så fort jag har orken till det. Aldrig alltså.. Heh, nejdå. Kram.

Förslag på frukost?

Anonym frågade om jag kunde berätta hur jag gör min sk "frukoströra", och självklart kan jag det! Det är bara att tina hallon och mosa dem (behövs inte, men det ger mer smak och blir krämigare), häll sedan på sisådär tre gånger så mycket yoghurt som keso och blanda ihop. Därefter smaksätter jag med steviaströ, vaniljpulver, kanel och även en massa psylliumfrön för magens skull. Sedan ställer jag in det i kylen över natten så psylliumfröna sväller och gör röran lite "tjockare". Skriver inte ut mått då det är så individuellt hur mycket man orkar och så. :) Dock har jag börjat tröttna på denna röran då jag ätit den dag ut och dag in till frukost, lunch och ibland middag till och med i flera veckors tid. Åh. Nu vet jag ju inte vad jag ska äta.. Har ni några tips!?

Hemma skrattar de åt mig, för att jag äter så "nyttigt", bakar och alltid informerar dem om vad saker egentligen innehåller, studier och artiklar osv. Mina syskon tror, när jag blir äldre och flyttat hemifrån, att deras barn inte kommer vilja vara hos mig. Min äldsta syster är den man tror att man kommer skicka iväg sina barn att sova över hos, och att de kommer bli bortskämda med oboy till frukosten, glass innan middagen osv, men hos mig har man tur om man får vanlig mjölk istället för havredryck. Att det inte kommer finnas något onyttigt överhuvudtaget, bara ekologiskt och produkter vars näringsvärde är välläst. Haha.

Levande död

Idag går jag omkring som en levande död, sovit max fyra timmar inatt. Så blir ingen skola för min del, har noll ork i kroppen.. Började tjafsa med exet inatt då jag bad honom sluta lägga till låtar i min spotify lista, varpå han överreagerade och raderade alla låtar han någonsin lagt till, även sådana jag lagt till från hans användare när vi varit hos honom etc.. Suck.

Ska svara på era kommentarer nu på en gång, ni får ursäkta min seghet haha. Eller ja, såå fort jag ätit upp frukosten! Är helt proppmätt men kan inte lämna.. Sjukt egentligen, vilka olika tvångstankar man har. Kram.

Top model

Om än jag älskar top model och gärna tittar på det, kan jag inte undgå att påverkas. Överallt blir man påverkad, är det inte "Beach 2012" och bikinihysterin, så är det via tvn - som Top Model. De s.k "plus size" modellerna är ju för tusan så de flesta utav oss ser ut!

Detta är Louise från säsong 18. Jag visste inte att hon räknades som "plus size" förrän de påpekade det! 

Jaja, detta må framstå som dubbelmoral av mig, då jag själv inte skulle vilja ha hennes kropp, men det är ju faktiskt såhär majoriteten av oss ser ut, inte som de andra tjejerna. 

Virrig text och ytterligare en fråga

Idag har jag gjort absolut ingenting. Jag är så äckligt trött men kan inte sova, less på det nu alltså.. Somnar förhoppningsvis tidigt ikväll. Går omkring och känner mig fet som vanligt också, särskilt efter mitt och mammas snack för en timme sedan. Igår bad hon mig göra min frukoströra till henne, hon ville smaka för att se vad som är så speciellt med det då jag äter det till frukost varje dag, haha. Så det gjorde jag ju, och sedan frågade jag henne vad hon tyckte om den (vi åt inte frukost samtidigt). Hon tyckte att den var väldigt god men mättande. Tydligen hade hon inte orkat äta upp allt. Och det känns ju sådär. Det är liksom min standardfrukost, just den mängden med. Känner mig otroligt glupsk nu.. Tror dock att hon blev så mätt just för att hon inte brukar äta psylliumfrön. Röran hade ju legat i kylen över natten för att fröna skulle svälla, och det mättar ju som tusan. Nåja. Bättre att försöka släppa det och inte minska måtten..

Förresten, tack så mycket för era svar på mina frågor, verkligen! ♥ (Om någon annan också undrar och vill läsa kommentarerna, kika in lite senare. Har inte godkänt alla kommentarer ännu)  Har ännu en fråga till er, hehe. Jag har många gånger fått höra att hjärnan gör si och så när den får för lite näring, kanske någon kan förklara vad som faktiskt händer i hjärnan vid svält, eller om ni har en länk där jag kan läsa om det? Nyfiken!

Tipsa, tipsa!

Ni, mina läsare, verkar ju ha svar på allt så därför vänder jag mig till er med mina frågor.
1. Jag blir alltid så äckligt torr om vintrarna men speciellt detta året (ja, jag vet att det beror på maten). Särskilt om knogarna, fy alltså. Det har blivit så torrt att jag har fått sår som börjat blöda.. Har ni några tips till mig för att mjuka upp händerna? Nu menar jag inte att ni ska skriva att jag måste äta mer/bättre, det vet jag redan.

2. Om man går in på t.ex markazits.com och räknar ut BMI, så tycker jag att det verkar missvisa lite. Borde inte en tjej med 180cm och 60kg som mått ha exakt samma BMI som en tjej som är 160cm lång och väger 40kg? Förstår inte riktigt det där, det är ju samma "skillnad" mellan längden och vikten på tjejerna. Men tjej 1 (180cm) får BMI 18,5 medan tjej 2 (160cm) får BMI 15.6? Någon som förstår och har lust att förklara för mig?
tipsa,

Love sucks

Här sitter jag återigen och kommer på mig själv med att tänka på dig. Undra om du saknar mig, om jag kanske finns i dina tankar, om ens bara för någon sekund.
Jag kan ljuga och säga att jag mår bra, jag kan spela lycklig fastän jag inte alls är det. Jag låtsas jämt och ständigt att jag är okej, att jag kommit över dig för länge sedan. Men sanningen är att jag saknar dig så jävla mycket och det gör fortfarande ont. Ska det vara såhär föralltid? Kommer jag någonsin komma över dig? Det sägs ju att tiden läker alla sår, men det känns som att en del utav mig fattas, jag är inte hel utan dig.

När jag för en gångs skull slutat tänka på dig varenda minut av varenda timme på dygnet, så kommer du inklampandes igen. River upp såren, känslorna. Jag vill inte känna såhär, jag vill inte känna alls.
Men det är jobbigt att veta att jag inte längre har dig, att du inte längre är min. Du var ju den jag berättade allting för, allt från småsaker till livsviktiga saker. Den som alltid fanns där för mig, utan att döma.
Men samtidigt som jag saknar dig vet jag ju att jag måste fokusera på mig själv, mitt egna mående. Trots det kan jag inte sluta hoppas att du ska komma tillbaka och rädda mig från mig själv.

-

Sanningen är att jag inte vill dölja saker för dig egentligen, jag är bara rädd för att om jag är ärlig så kommer du lämna mig. Sluta älska mig - inse att din dotter inte längre är den hon en gång var. Överhuvudtaget. 

Födelsedagsprat

Om lite mindre än en månad fyller jag år, och för första gången någonsin ser jag inte framemot det. Födelsedagar har alltid, för mig, förknippats med glädje. Man är omgiven av vänner och familj. Jag minns förra året, då firade jag tillsammans med min pojkvän och familj, sedan väntade en fest med vänner helgen därpå. I år har jag ingen pojkvän, inga vänner - ingenting att se framemot helt enkelt. Dessutom ska man ju alltid äta så jävla mycket vid tillställningar. Onödigt, tycker jag. Och det tänker jag säga till mamma, att jag inte vill gå ut och äta eller ha tårta.

Min tårta från förra året. Åt ingenting förutom en pytteliten bit av denna skapelse, ändå hade jag ångest och kompenserade genom att promenera någon timme. En dag ska jag klara av att äta och njuta. Utan ångest och andra jobbiga tankar.

Framsteg

Berättade ju att jag vågade mig på att äta lunch i skolan i förrgår, och vet ni? Igår när jag och mamma var och handlade så såg vi att de fått in torkade jordgubbar bland naturgodiset. Vi plockade tre sådana var, och varsin apelsin och macadamia doppad i choklad. Åt dem fastän ångesten rev och Ana skrek, mellan frukosten och lunchen. Smakade även Loka's nya vatten med smak av jordgubb lakrits, smaken var udda, men blev godare eftersom. Slutade redan elva igår så lunchen intogs hemma, bananplättar - jättegott!

Innan jag stack till skolan stod jag och mamma och småpratade. Hon vägde mig och blev jätteglad över "viktuppgången". Varför jag skriver det inom " " är för att hon inte vet att det skiljer cirka 3hg på vågen hemma och vågen hos läkaren, inte heller att jag vägdes utan kläder då. Nåja, vad hon inte vet skadar ju inte. Hon frågade när jag senast hade min mens, varpå jag svarade att det var i juni förra året och sedan var jag tvungen att kuta till bussen. När vi sedan möttes upp på affären när jag slutat sa hon att när min mens är igång igen ska vi fira; med bio, bowling, ut och äta - ja, vad jag vill helt enkelt. Fina mamma. 

Svar på kommentarer

Anonym: Råkade radera din kommentar, men det är en kinesisk nakenhund med päls! (Chinese crested powderpuff). 
Hanna: Tack så jättemycket för din fina kommentar, hoppas du hittar dig själv. Mycket av det du skrev tyckte jag passade in på mig, så jag förstår. <3 Och jag ska inte sluta blogga! 

Godmorgon på er. Jag ber om ursäkt för mitt inlägg igår kväll, en svacka helt enkelt. Det är ju därför jag har bloggen, för att kunna ventilera mig och skriva ut vad jag känner. Nåja. Nya tag idag. Kram. 

And so the darkness

Ibland krävs det inte mycket för att mörkret ska sluta sig runt en. Jag har fått i mig alldeles för mycket, men ändå för lite. Jag har kompenserat förstås och mår så jävla dåligt. Ser suddigt och är yr, precis som jag förtjänar. Aldrig känt mig såhär orkeslös och nära att svimma, så nu lägger jag mig i fosterställning och låter ångesten ta över. Jag vill inte mer, jag orkar inte.

Hur kunde jag inbilla mig själv att jag behöver maten, att jag är smal? Det är jag inte, inte ens nära. Galenskap att säga något annat. Idag hatar jag världen. Och fetma. Snälla Ana, ta mig tillbaka.

Idioti

Ni tror inte att min mentor kommer fram på mattelektionen och säger högt, inför alla, "har du näringsdrycker till mig att sätta in i kylskåpet nu?" Stirrade dumt på honom och skakade på huvudet. Idiot.  Bara för att visa att jag kan äta så gick jag med på lunchen, trots kommenterar som "ska du äta?!" Tog upp ungefär 1dl ananas, gurka, isbergssallad och tre falaflar. Nu sitter jag här och ångrar mig, ångesten river.. Jävla skit. Känner hur alla glor på mina ben som dallrar vid varje steg..

Paranoid

Bild ur arkivet

Min "standardfrukost" består av yoghurt,keso, psylliumfrön och hallon kryddat med vaniljpulver, stevia och kanel, som en del av er säkert redan vet. Ibland brukar jag göra den kvällen innan, för att underlätta för mig själv på morgonen. Dels för att slippa massa bök i köket tidigt och dels för att fröna ska hinna svälla (annars gör jag frukosten direkt jag vaknar, ställer in den i kylskåpet i en halvtimme och äter sedan). 

Så visst låter det bra och smidigt att fixa det dagen innan? Nja, jag har blivit så jäkla paranoid. Tror att någon går och häller i en massa fett i min skål, bara för att. Samma sak med lightdrycker, jag misstänker alltid att de "råkat" sätta fel etikett på just min dricka och att jag därmed dricker sockrig, sötsliskig och kalorifylld läsk. Äter jag på restaurang eller liknande där man inte kan få det i flaska med etikett på så beställer jag vatten. Egentligen hur löjligt som helst.. 

Utvecklingssamtal och dömande mentor

Hade utvecklingssamtal idag, och var så äckligt nervös inför det. Inte för att jag trodde att jag låg dåligt till i några ämnen, nej. Mina föräldrar skulle prata med min mentor om min ätstörning, och att jag behöver dricka nd's istället för lunch i skolan. Det värsta är att min mentor inte är ett dugg förstående, känner honom knappt heller.. Har bara haft honom i någon vecka.
Han frågade ut mig "Tycker du inte om mat eller? Är det inte gott eller är du inte hungrig? Vad är problemet egentligen?" Svarade "vet inte" och tittade ner. Tillslut gav han upp, suckade och sa att självklart kan det fixas så att jag kan ha näringsdryckerna i skolans kylskåp.
Numera är mina två favoritämnen förstörda då han är lärare i dem, och det känns som att han dömde mig totalt..

Instagram

Skaffade instagram igår kväll, förstår mig inte riktigt på det ännu, men ni får gärna skriva vad ni heter där så jag kan följa er, eller om ni börjar följa mig så jag vet vem ni är! :) 

Jag heter Evelaan, haha.

Filosoferar

Jag önskar jag kunde förklara varför jag är som jag är, varför jag mår som jag mår och varför jag gör som jag gör. Att det var så enkelt som att knäppa med fingrarna så försvann allt som heter ångest och att allt blev bra, med en gång. Men det funkar ju inte så. Allting är så invecklat och komplicerat att jag vet varken ut eller in. Hur ska jag då kunna förklara för någon annan, icke ätstörd, varför det är såhär, när jag inte ens vet själv?

Minns inte ens denna tjejen längre. Finns hon kvar någonstans inom mig?

Av någon anledning är jag rädd också, utöver ångesten, maten och vikten. Rädd för att börja leva igen, att vara normal. Vem är jag utan ätstörningen? Jag har nog svårt att släppa taget.

Positivt och negativt om dagen

+ fått många timmars sömn inatt, hela tio timmar! Så skönt.
+ läst ut en jättebra bok om att bli dumpad, "jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag".
+ Tittat en massa på oth, snart är jag på sista avsnittet.. Sorgligt.

- Känner mig äckligt fet idag, vet inte om det beror på att vågen visade x hg upp eller om det faktiskt syns.
- Mina tänder gör så hemskt ont pga tandställningen, åh. Orkar inte med skiten..
- Kommer inte kunna sova inatt, haha. Vänta er en trött Evelina i skolan imorgon!

-

Tom på ord

Övertänker lite som vanligt

Jag blir så trött på det här velandet fram och tillbaka. Motivationen och peppen till att bli frisk som infinner sig ena stunden, men nästa är som bortblåst. Jag tänker tillbaka på alla år som jag spenderat gömd i stora kläder om somrarna, för att jag skämdes så hemskt mycket över min kropp. Skulle jag, mot förmodan, bada hade jag shorts på mig och händerna som sköld över magen. Alla år som jag känt mig äcklig och fet. Det är då, vid dessa tillbakablickar, som motivationen tryter och jag bara vill nernerner. Inte vill jag spendera ännu en sommar som fet! Nu när jag äntligen lyckats gå ner till en okej vikt, varför ska jag då förstöra det och gå upp för någon annans skull? 

Men idag var jag och testade lite kläder på ett köpcenter nära mig. Gick ner i storlekarna till storlek 34 i en byxdress, som var alldeles för stor. Den hängde på mig och jag såg allvarligt talat ut som en åttaårig liten pojke! Inga bröst what so ever - som en planka. Jag såg mina bröstben, nyckelben, axelknotor sticka ut så tydligt. I spegeln möttes jag av en trött och sliten tjej, med tomma ögon. Utan hopp, utan liv. Ynklig.

Det var då jag insåg att det inte är svart och vitt, som jag så länge trott. Det finns mellanting, det måste inte bara vara bra eller dåligt, ja eller nej. Visst, jag vill inte gå upp i vikt för jag är så jäkla rädd att bli fet på riktigt och för att jag verkligen inte trivdes i den kroppen, men jag vill heller inte stanna kvar på denna vikten. Jag vill ju ha bröst! Kanske lite former också, till och med. Fast det går ju inte när jag är såhär underviktig. Men att gå upp i vikt betyder inte att jag måste gå upp till min högsta vikt, 56kg, jag är ju faktiskt normalviktig på 50kg. Kanske jag kan hitta ett mellanting, en gråzon? Där jag kan känna mig helt okej i min kropp och samtidigt ha de snygga formerna som kvinnor ska ha! Och vara frisk och hälsosam. 

(Bilderna ni sett i detta inlägg är cirka två år gamla, vid 55kg's vikt) 

Fredagen den 13e

Fredagen den trettonde idag och det har redan gått åt helvete idag. Suck.. Är det "okej" att ha en dålig dag och skylla på att det är otursdag? Bra, för det gör jag!

Värt att nämnas

Idag har jag kommit underfund med att man inte ska vara i ett förhållande där det inte bara är en själv att fokusera på, utan också sin partner. Inte när man kämpar mot en ätstörning.
Jag har inte skrivit i bloggen varför det tog slut mellan mig och min pojkvän sen nästan två år tillbaka, då jag inte velat riva upp såren. Men jag känner att det faktiskt är värt att nämnas även om det gör ont. Anledningen var att jag försvann, min ätstörning tog över. Jag mådde ständigt dåligt, blev för besatt utav mat och för att jag är rädd för att träffa folk - även mina vänner. Han föredrog gamla Evelina, tjejen som bestod av mer fett och åt mängder av kalorier, även om jag var större än honom. Han skulle hundra gånger om välja den tjejen jag var för lite mer än ett år sedan före den jag är idag. Både kroppsmässigt och psykiskt. Varför? För att den tjejen levde. Vågade ta plats, skrattade och var lycklig.

Hittade den här bilden som är tagen för iallafall två år sedan. Hemsk kvalité, men bilden är full av lycka för mig. Min dåvarande bästa vän tog bilden och vi hade haft en väldigt trevlig kväll tillsammans med vänner.

Jag förstod inte då, hur han kunde säga så. Men nu förstår jag och det är verkligen ett val mellan livet och att vara smal. Jag vill kunna ha båda, ni vet, äta kakan och behålla den. Det funkar inte så. Trots att jag gråtit många tårar över detta, så vet jag att det var rätt. Jag behöver fokusera på mig själv, hitta tillbaka till den tjejen jag en gång var. Välja livet.
Jag hoppas ni som läst hela denna texten förstår vad jag menar. Att vara smal inte är allt. Det gör dig inte automatiskt populär, lycklig, snygg eller vad det nu kan vara som ni eftersträvar. Kom ihåg det!
Nu ska ni inte få för er att han är en hemsk kille, för det är han inte. Vi är vänner idag, det är nog så vi funkat bäst överhuvudtaget. Kanske hittar vi tillbaka till varandra en vacker dag när jag är frisk, men inte just nu iallafall.

nightly thoughts

Jag vill skrika, sparka, slå. Få ut all ilska, sorg och smarta jag har inom mig. Men jag kan inte. Jag önskar att känslor inte fanns. Då skulle allt vara så mycket enklare. "I wish I was cold as stone, then I wouldn't feel afraid.". Mest av allt önskar jag att jag aldrig utvecklade en ätstörning. Fan vad mycket enklare allting hade varit då! Fast jag antar att det är den jag är nu, ätstörda Evelina.

Då/nu

Augusti förra året / Bild idag.

Ser inte så stor skillnad själv, förutom brännan, haha..

Hur mår du?

Jag hatar den frågan. Dels för att jag aldrig är ärlig, dels för att jag inte vet vad jag ska svara - jag vet inte hur jag mår. Men också för att jag nästan aldrig mår bra och jag inte vet varför. Jag vet inte varför jag mår såhär, varför jag är så jävla hopplös. Jag önskar man kunde knäppa med fingrarna och må bra, med en gång. Men det fungerar ju inte så, tyvärr.

Har ni tänkt på hur många det finns därute med wannorexi? Som önskar att de har en ätstörning. Jag förstår verkligen inte. Jag skulle hundra gånger om ha en kropp som, i en ätstörds perspektiv, är alldeles för tjock om jag kunde vara nöjd med det själv. Det är det viktigaste; att själv vara nöjd med sin kropp och trivas. Hellre det än att vara otroligt mager med utstickande ben och sylvassa höfter, men inte kunna se det själv. Det är väl egentligen vad det handlar om, att älska sig själv trots att man inte är perfekt. Ingen är perfekt.

Jag tror det är därför jag föll ner i ätstörningarnas klor, för att jag aldrig kunnat älska mig själv. Alltid varit missnöjd och känt att jag inte är bra nog, att jag inte räcker till. Alltid tänkt så mycket på vad andra tycker och tänker, inte haft en egen åsikt. Överanalysera saker, det är jag bra på.
Egentligen vet jag inte vad jag ville få ut av detta inlägget, jag behövde nog bara skriva lite. Här ser ni förövrigt hur mina bröst drunknar i bh's..

Kanel

Ja, jag måste verkligen hylla den fantastiska kryddan kanel! Tidigare har jag avskytt kanel och riktigt ryst vid tanken på att använda det i maten, men jag hade ju faktiskt aldrig smakat. Har testat att blanda i det i lite olika rätter den senaste veckan, godast är dock i min frukoströra! (yoghurt, keso, hallon) Tillsammans med lite vaniljpulver blir det jättegott, bra variation tycker jag.

Självklart var jag tvungen att söka på internet om kanelen och dess egenskaper. Det är ju nyttigt till och med! Innehåller mycket antioxidanter, två gram av dess antioxidanthalt motsvarar cirka 1,3kg färska tomater. Förutom detta har kanelen god inverkan på tarmfloran, ser till att blodsockret ligger på en jämn nivå, insulinet och minskar även risken för hjärt-och kärlsjukdomar. Jag har också hört att det kickar igång förbränningen en hel del.. Har ni något att lägga till om kanel får ni gärna kommentera!

10.04.2012

Som jag skrev i inlägget under så klarade jag inte av att dricka näringsdrycken. Det slutade med att jag inte åt alls, så magen var rätt hungrig när det var middag vid sju då jag bara ätit frukost.. Nåja. Berättade iallafall för mamma att jag inte kunde dricka den inför andra, baby steps var det väl? Jag hade ju kunnat ljuga och säga att jag visst druckit den.
Tackar för era tips om att hälla över det i en yoggi-flaska, och det ska nog gå bra! Som tur är behöver jag inte testa det förrän på måndag dock, slipper lunchen i skolan resten av dagarna denna veckan. Skönt.

Idag ringde BUP till mamma när vi satt i bilen, och på torsdag ska de ha en telefonintervju i en timme (!!) om mig. Imorgon ska jag till tandläkaren och samtidigt tänkte jag passa på att diskutera möjligheten att plocka ur tandställningen redan då. Inte klar med behandlingen, men jag klarar verkligen inte av den längre. Jag har konstant ont i tänderna vilket resulterar i grov huvudvärk, sår i hela munnen och ja. Visst, jag lär ångra det om ett par år, men vafan. Jag har inga planer på att skaffa ett yrke där mina tänder är i fokus. Att de står ut lite grann är inte hela världen. Dessutom är det inte ens säkert att de blir helt bra ändå, jag har haft oturen att få mammas tänder. Hon har haft alla möjliga tandställningar som finns, till och med en utanför skallen, OCH opererat men de är ändå inte fina enligt henne själv. Så, önska mig lycka till imorgon. Hoppas att de inte blir allt för arga och tycker jag är fjollig. Men till och med jag har en smärtgräns.

Jävla nd's

Tog mig iväg till skolan med en rejält nedkyld näringsdryck i väskan trots allt. Men den kommer nog inte drickas upp.. Vi har lunch nu och jag klarar inte av att sitta och dricka den framför mina klasskamrater. Får prata med mamma om detta.. Åh. Varför kan jag inte bara vara som alla andra?

Nuheffaklumpen

Nuheffaklumpen: Tack för dina stöttande kommentarer! Undrar bara ifall jag skulle kunna få tillgång till din blogg? Den är ju låst så kan inte svara tillbaka.. Kram.

Ångest

Ligger i sängen och har sån jävla ångest inför imorgon. Hyperventilerar och velar fram och tillbaka om jag ska vara "sjuk". Vill inte sitta med en näringsdryck framför mig inför alla andra, vill inte heller gå in på toaletten och dricka den. Åh. Antingen går jag till skolan och struntar i att dricka näringsdrycken, eller så stannar jag hemma. Får se hur jag gör.. Dessutom står det att den ska "serveras väl kyld", men jag har ju inte tillgång till ett kylskåp! Alltså måste den ligga i min väska/skåp i minst fyra timmar.. Helvetes jävla skit.

Bröstsnack

Blurgh, april är en tråkig månad med knasigt väder. Regn, sol och snö om vartannat. Just nu är det mulet och regnar, suck. Jag som tänkte gå ut på en långpromenad.. Nåja. Att sitta inne med en kopp te och film är inte helt fel det heller.

Har förresten kommit på något "positivt" med att gå ner i vikt ohälsosamt. Man behöver ingen obekväm bh! Haha. Brösten är ju tyvärr det som oftast ryker först och jag är inget undantag. Har gått från D-kupa till B-kupa, och den är till och med lite för stor, men jag vägrar köpa mig en bh i A-kupa. Lite sorgligt dock, då jag alltid haft stora bröst. Då, innan jag blev sjuk, skämdes jag över att de var så stora och önskade att jag hade mindre. Nu är det tvärtom, såklart. You want what you can't have.

'ello

Okej, jag har bestämt mig för att fortsätta blogga, trots allt. Dock blir det nog inte lika ofta och kanske lite mer vardagligt. Dvs att jag inte går lika djupt in på hur det faktiskt är. Äsch, vem försöker jag lura - jag fortsätter precis som vanligt. Är så kluven just nu som ni kanske märker..

Så, det här är då jag. Ignorera handen, haha.

 Blev upptvingad på vågen tidigare ikväll av mamma. Sa att jag inte ville se siffrorna så jag vet inte vad den visade, men hon var inte nöjd iallafall. Inte arg heller, dock väntar hon sig en viktuppgång nästa vecka. 

På tisdag börjar jag förövrigt att dricka nd's till lunch - då skolan börjar igen. Ve och fasa, hur fan ska jag klara av att sitta inför hela min klass med en äcklig nd!? 

Nåja. Lovade ju en presentation utav mig och det kommer så småningom. Börjar med en bild på mig, eheh. I skrivande stund sitter jag och tittar på film med min lillebror, så vi hörs! Kram. 

Stänga ner bloggen?

Nu har jag låst min gamla blogg på blogg.se, så ni vet. Funderar även starkt på att lägga ner bloggandet helt. Inte för att jag är "redo att testa mina egna vingar" och lämna er, nej, utan för att jag börjar bli så paranoid. Bloggar jag länge följt stänger ner sina eller så läser jag om hur folk de litat på avslöjat dem. Jag har en hel del av er på facebook och ja, jag vet inte. Kanske det är dags att sluta blogga nu. Vad säger ni?

Life sucks and then you die

Jag är trött på att vara trött. Trött på att leva och minst lika trött på att jag känner såhär. Trött,trött,trött.

Tydligen vet min lillebror om att jag bloggar, inte vart, men han vet. Han har visst sett mig sitta och skriva inlägg några gånger. Skulle bara vara typiskt om han hittade denna bloggen. Inte för att jag är anonym här, men ändå. 

Nu sitter jag på mitt rum och är dödshungrig, men orkar inte gå ut till köket och vara social. Väntar tills alla gått därifrån. Störd. Glad påsk på er förresten.

I look like hell and I feel like hell

Jag vill bara dö. Bokstavligen. Försvinna härifrån. Min blogg suger för tillfället och det lär den göra ett tag till. Jag orkar inte någonting. Helst skulle jag bara ligga under täcket tills allt känns bättre igen, gömma mig för omvärlden. Pausa. Jag ser hur dagarna bara springer iväg från mig och jag kan inte stoppa det..Blurgh.Kul att det är jävla påsk nu också, som självklart ska firas hemma hos oss. Men det klarar jag, bara att fejka ett leende som vanligt - det funkar alltid.

-Osammanhängande text, hejhej.

Appar?

Förlåt att jag tjatar om min jäkla iphone, lovar att detta är det sista inlägget om den! (eller?) Tänkte bara höra om vilka appar som är ett absolut måste att ha. Spel, stegräknare osv, tipsatipsa! :-)

presentation?

Jag insåg nyss att jag inte presenterat mig själv ännu! Började bara skriva med en gång i denna bloggen, så jag vet inte om det är "försent" nu? Vad säger ni, vill ni ha en presentation av mig? Isåfall, vad är ni nyfikna på? Kram.

Trams

Jag hade bestämt mig för att utmana mig själv vid frukosten idag, att ta lite mer yoghurt och lite mer keso än vanligt. Öka kaloriinnehållet med 50kalorier. (Låter lite för världen men mycket för mig..) Men när jag står där i kylskåpet och ska plocka fram så ser jag att den naturella yoghurten är slut. Bah! Vad ska jag då äta? Jag har ju ätit det under minst två månaders tid.. Stod handfallen och bara glodde in i kylskåpet, somom jag trodde att ett mirakel skulle ske och yoghurten skulle finnas där så fort jag blinkade. Icke.

Det slutade med att jag tog keso och hällde på en skvätt mjölk för konsistensens skull, men insåg att det blev ju kalorisnålare än min vanliga frukost, så tog även två fröknäckebröd.  

Tänkte sätta mig och rensa i min "thinspo"mapp nu faktiskt, och ta bort bilder som denna ovan. Jag kan inte förneka att jag tycker det är vackert, men de måste bort. Det är dags nu. 

Bisarra tankar

Idag är ingen bra dag matmässigt (eller kanske det är just det?), det blev så mycket smörgåstårta över från gårdagens födelsedagsfirande att vi fick äta det till middag även idag. Kände att jag inte klarade av det, så när mina föräldrar åt gick jag ut med hundarna. Sa att jag skulle äta med min bror så fort jag kom hem. Och det gjorde jag, visserligen, om det räknas att kasta över maten på hans tallrik och kleta ut lite på min oanvända. Fick honom att lova att säga till mamma att jag hade ätit av smörgåstårtan, om hon frågade då alltså.
Men det betyder inte att jag inte åt någonting. Slängde ihop en skål med yoghurt, keso och hallon som jag sitter och äter just nu. Dock är det "vanlig" keso, usch vad vidrig konsistens! Helt tjock och grynig.. Nåja. Hellre det än en fet kolhydratsbit.

Jag var i stan och klippte mig idag (blev helt okej förövrigt) och det enda som susade igenom mitt huvud var ifall vågen visar minus imorgon förtjänar jag det inte, det är bara vikten från det avklippta håret. Hur sjukt är inte det!? Jaja. vad har ni gjort idag? 

Tankar

Ibland tänker jag lite för mycket, och funderar på hur jag kom hit, hur jag blivit den jag är idag. En gång i tiden var jag en glad, sprudlande tjej som alltid skulle stå i centrum. Jag hade alltid saker för mig, umgicks jag inte med vänner så var jag med någon kille. Aldrig nöjde jag mig med ett G i betyg, nej, det var lika med icke godkänt för mig. Högsta betyg skulle det vara!
Vem är jag nu? Det vet jag inte. Någonstans på vägen förlorade jag mig själv. En dyster, energilös, tråkig och blyg tjej. Vågar inte ta för mig, absolut inte redovisa inför klasskamraterna och betygen är värdelösa. Jag vet att jag har kapaciteten för högre betyg, det har lärarna klagat på. De har rent ut sagt bett mig göra uppgifterna, för det är just det. Jag vet att jag kan, men jag orkar bara inte. En uppgift som andra fick kämpa med skrev jag på fem minuter och fick högsta betyg. Så varför inte göra uppgifterna? Det är nog det värsta - när man slutar bry sig.

Ibland när jag tittar på mig själv i spegeln kan jag tycka att jag är benig, äckligt smal, men ändå kan jag inte förmå mig själv att äta mer. Spegeln ljuger ju bara. För i nästa ögonblick är jag mitt vanliga feta jag. Evelina, som aldrig duger - aldrig är tillräckligt bra.
Jag har aldrig varit någons första val, aldrig varit bäst på någonting. Visst, ibland kunde jag känna att jag var snygg, men det var alltid någon som var snyggare. Och visst, inom fotbollen som jag utövade under många år kunde jag känna att fan, jag är nog rätt bra ändå! men det var ju såklart alltid någon som var bättre. Så har mitt liv sett ut. Jag är en typisk medelmåtta. En som smälter in alldeles för lätt.

Kanske det är därför jag kommit hit, blivit besatt av mat/kalorier/träning osv, just för att jag aldrig varit bra nog på någonting? Eller ja, aldrig känt mig bra nog iallafall. Kanske kände jag att detta var det enda jag kunde kontrollera. Jag vet inte, och troligtvis kommer jag nog aldrig komma på vad det var som gjorde att just jag hamnade i anorexins klor.
Men det är nog därför jag är så rädd för att bli frisk. För vem är jag utan ätstörningen? Vad ska jag då pyssla med om dagarna? Om jag inte ständigt tänker på vad jag ska äta nästa måltid som är så kalorisnålt som möjligt, om jag inte jämför olika yoghurtar's kaloriinnehåll i affärerna, om jag inte försöker komma på nya sätt att slippa äta. Då kommer jag bara vara jag - Evelina. Och det skrämmer mig så jävla mycket.

Jag vet inte ens om jag kämpar för min egen skull just nu. Varje gång jag lyder anorexin hör jag också mammas ord "snart orkar jag inte mer..". Tänk om min mamma ger upp på mig? Och raseriutbrottet hon fick när jag hade gått ner ett kilo hos läkaren i förra veckan. Det känns som att jag inte har något val, jag gör det inte av fri vilja, utan av rädsla. Rädsla för att bli den som alla förlorade hoppet om. Missförstå mig inte, självklart gör jag det av min egna vilja, delvis. Men om jag inte gör detta fullt ut för min skull, så tror jag inte det dröjer länge innan jag är fast här igen.

Märker nu hur lång och osammanhängande detta inlägg blev, så jag avslutar här. Jag är förvirrad helt enkelt och har alldeles för mycket i huvudet just nu. Funderar även på om jag ska byta tillbaka till min gamla blogg. Förstår mig fortfarande inte riktigt på blogspot och ja. Jag vet inte.

Mobilsnack

Den mobilen jag har nu har varit med om mycket, trots att jag "bara" haft den sen november förra året. Blivit tappad i golvet hundratals gånger, toaletten och ja. Den har gjort sitt helt enkelt. Allt eftersom har saker slutat fungera på den, t.ex appar, kameran, gå in i galleriet osv.. Fast det är inte förrän nu, när min app som agerar stegräknare gett upp som jag börjar få panik. Okej att det inte gick att lyssna på spotify eller att fotografera, men när min stegräknare inte fungerar så går det inte längre! Haha, löjligt. Jag är så otroligt klumpig när det kommer till mobiltelefoner då jag varit väldigt bortskämd när det gäller just det. Nu får jag dock inte telefoner hipp som happ längre, så nu ska jag verkligen vara rädd om min iphone. Beställt skal och skärmskydd som ska på innan jag börjar använda mobilen, haha.. Funderar på att beställa det på bilden också!

Utmaning med stort U

Idag kommer det bli en dag i utmaningens anda. Min syster fyller år och vi ska äta både smörgåstårta och vanlig tårta. I vanliga fall hade jag nog kunnat slippa tårta, men min syster har gjort just den enda sorten jag tycker om, för min skull! Åh. Nåja.. Det ska väl gå bra, hoppas jag. Ha en bra dag! Kram.

Iphone 4s skal?

Min mamma har beställt en Iphone 4s till mig som kommer i nästa vecka, så nu undrar jag om ni har några tips på snygga skal till mig? En hel djungel ju, haha..

Utmaning - lagad lunch

Idag utmanade jag med lagad mat till lunch. Kanske inte mycket för världen, men för mig är det stort. Vet inte hur länge sedan det var jag åt det till lunch. Dessutom var det stekt i smör (!!), spela roll att det inte ens kan ha varit 2g smör, det räknas fortfarande! För att kompensera smörbristen stekte jag även i vatten så kryddorna skulle fästa.

100g quorn, 43g champinjoner, 39gbroccoli stekt i världens minsta klutt smör som sedan dränktes i sambal oelek, paprikapulver, salt och spiskummin. Åts med 3/4dl keso. Satan vad starkt det var förresten, haha..
Tyvärr lämnar ångesten mig inte ifred så nu går jag ut på en promenad.

Vardagsmotion

Hela förmiddagen har jag spenderat med städning, haha. Städat mitt rum, garderoben och även övriga huset (plocka undan, dammsugit, skurat). Hej vardagsmotion! Har även intagit frukost runt halv elva så det börjar väl bli dags för lunch nu också. Vad vet jag inte riktigt, men det löser sig väl.
Tänkte gå ut på en promenad med hundarna med, fast vädret är himla knasigt. Snöar ena stunden och andra skiner solen.  Hm. Har ni lov nu? Puss.

Socialliv

Jag har lov nu och det skrämmer mig. Alla tidigare lov har jag spenderat med mitt ex. Vad ska jag göra nu? Jag har ju i princip inga vänner kvar längre pga min ätstörning och de jag har drar jag mig för att träffa just för att jag känner mig tjock/värdelös/ful.. Ja listan kan göras lång.
Jag är rädd att jag kommer sitta hemma och göra absolut ingenting, men det är inte vad som skrämmer mig mest. Snarare att mina föräldrar inte kommer vara hemma och övervaka mina måltider = lättare att komma undan alternativt hetsa och spy. Fan. Varför ska det vara så jävla svårt? Men jag ska verkligen försöka. Kanske det blir att jag inte träffar någon under lovet och ja, det må vara tragiskt, men viktigast är väl att fokusera på att bli frisk och ta social-livet senare?

Äsch, nu ska jag gå ut på dagens första promenad. Vädret här är riktigt ruggigt och jag avskyr det. Jag vill ju inte ut i blåsten, kylan och regnet, men hellre det än ångesten jag får av att bara sitta inne. Läkaren tyckte förövrigt att jag rörde på mig för mycket mot vad jag får i mig under en dag, löjligt. Så mycket promenerar jag inte.