Love sucks

Här sitter jag återigen och kommer på mig själv med att tänka på dig. Undra om du saknar mig, om jag kanske finns i dina tankar, om ens bara för någon sekund.
Jag kan ljuga och säga att jag mår bra, jag kan spela lycklig fastän jag inte alls är det. Jag låtsas jämt och ständigt att jag är okej, att jag kommit över dig för länge sedan. Men sanningen är att jag saknar dig så jävla mycket och det gör fortfarande ont. Ska det vara såhär föralltid? Kommer jag någonsin komma över dig? Det sägs ju att tiden läker alla sår, men det känns som att en del utav mig fattas, jag är inte hel utan dig.

När jag för en gångs skull slutat tänka på dig varenda minut av varenda timme på dygnet, så kommer du inklampandes igen. River upp såren, känslorna. Jag vill inte känna såhär, jag vill inte känna alls.
Men det är jobbigt att veta att jag inte längre har dig, att du inte längre är min. Du var ju den jag berättade allting för, allt från småsaker till livsviktiga saker. Den som alltid fanns där för mig, utan att döma.
Men samtidigt som jag saknar dig vet jag ju att jag måste fokusera på mig själv, mitt egna mående. Trots det kan jag inte sluta hoppas att du ska komma tillbaka och rädda mig från mig själv.