Tankar

Ibland tänker jag lite för mycket, och funderar på hur jag kom hit, hur jag blivit den jag är idag. En gång i tiden var jag en glad, sprudlande tjej som alltid skulle stå i centrum. Jag hade alltid saker för mig, umgicks jag inte med vänner så var jag med någon kille. Aldrig nöjde jag mig med ett G i betyg, nej, det var lika med icke godkänt för mig. Högsta betyg skulle det vara!
Vem är jag nu? Det vet jag inte. Någonstans på vägen förlorade jag mig själv. En dyster, energilös, tråkig och blyg tjej. Vågar inte ta för mig, absolut inte redovisa inför klasskamraterna och betygen är värdelösa. Jag vet att jag har kapaciteten för högre betyg, det har lärarna klagat på. De har rent ut sagt bett mig göra uppgifterna, för det är just det. Jag vet att jag kan, men jag orkar bara inte. En uppgift som andra fick kämpa med skrev jag på fem minuter och fick högsta betyg. Så varför inte göra uppgifterna? Det är nog det värsta - när man slutar bry sig.

Ibland när jag tittar på mig själv i spegeln kan jag tycka att jag är benig, äckligt smal, men ändå kan jag inte förmå mig själv att äta mer. Spegeln ljuger ju bara. För i nästa ögonblick är jag mitt vanliga feta jag. Evelina, som aldrig duger - aldrig är tillräckligt bra.
Jag har aldrig varit någons första val, aldrig varit bäst på någonting. Visst, ibland kunde jag känna att jag var snygg, men det var alltid någon som var snyggare. Och visst, inom fotbollen som jag utövade under många år kunde jag känna att fan, jag är nog rätt bra ändå! men det var ju såklart alltid någon som var bättre. Så har mitt liv sett ut. Jag är en typisk medelmåtta. En som smälter in alldeles för lätt.

Kanske det är därför jag kommit hit, blivit besatt av mat/kalorier/träning osv, just för att jag aldrig varit bra nog på någonting? Eller ja, aldrig känt mig bra nog iallafall. Kanske kände jag att detta var det enda jag kunde kontrollera. Jag vet inte, och troligtvis kommer jag nog aldrig komma på vad det var som gjorde att just jag hamnade i anorexins klor.
Men det är nog därför jag är så rädd för att bli frisk. För vem är jag utan ätstörningen? Vad ska jag då pyssla med om dagarna? Om jag inte ständigt tänker på vad jag ska äta nästa måltid som är så kalorisnålt som möjligt, om jag inte jämför olika yoghurtar's kaloriinnehåll i affärerna, om jag inte försöker komma på nya sätt att slippa äta. Då kommer jag bara vara jag - Evelina. Och det skrämmer mig så jävla mycket.

Jag vet inte ens om jag kämpar för min egen skull just nu. Varje gång jag lyder anorexin hör jag också mammas ord "snart orkar jag inte mer..". Tänk om min mamma ger upp på mig? Och raseriutbrottet hon fick när jag hade gått ner ett kilo hos läkaren i förra veckan. Det känns som att jag inte har något val, jag gör det inte av fri vilja, utan av rädsla. Rädsla för att bli den som alla förlorade hoppet om. Missförstå mig inte, självklart gör jag det av min egna vilja, delvis. Men om jag inte gör detta fullt ut för min skull, så tror jag inte det dröjer länge innan jag är fast här igen.

Märker nu hur lång och osammanhängande detta inlägg blev, så jag avslutar här. Jag är förvirrad helt enkelt och har alldeles för mycket i huvudet just nu. Funderar även på om jag ska byta tillbaka till min gamla blogg. Förstår mig fortfarande inte riktigt på blogspot och ja. Jag vet inte.

You can run but you can't hide

Och så kommer man till stunden när allting rasar. När fasaden spricker, när man inte längre orkar låtsas må bra. Jag har ljugit för er, låtsats att allting är bättre än det faktiskt är, och för mig själv. Gömt mig för mig själv helt enkelt. Men tillslut går det inte, tillslut kommer verkligheten ikapp och biter en i röven.

Jag önskar jag kunde skriva något positivt, att jag börjar återfå livsglädjen, men det kan jag inte. Tvärtom faktiskt, den lilla gnutta livsglädje jag har försvinner för var sekund som går. Jag vet inte längre vem jag är eller vad jag ska göra för att hitta mig själv igen. Om jag, Evelina, ens finns kvar?

Idag när jag stod och diskade föll allting. Stod och stirrade rätt ut med tom blick och vattnet rinnandes i säkert tio minuter. Kom på mig själv med att gråta. Torkade snabbt tårarna, tänk om mina syskon skulle komma och se mig!? Fortsatte diska. Såg kniven ligga i vasken, tog upp den och kände på dess vassa blad. Ville så gärna skära mig. Djupt. Skära bort fettet, få vattnet att färgas rött av blod. Skakar på huvudet och undrar vad fan jag håller på med. Det här är inte jag. Eller det kanske är det nu? Jag har aldrig skurit mig själv, och aldrig känt något behov av det heller, så varför nu? Jag ville så gärna, men jag lade ändå undan kniven. Diskade snabbt klart och gick in på mitt rum och här sitter jag nu och skriver. Gråter som ett litet barn.

Jag känner mig så jävla tom. Ensam. Jag menar, vad är det för jävla liv jag har? Leva för att äta!? Det ska ju vara tvärtom. Äta för att leva. Jag vet inte vad det är med mig längre, men jag ser ingen mening med att kämpa. För vad väntar om jag skulle bli frisk? Ingenting. Ingen P och inga vänner kvar. Och det värsta är att det är mitt eget fel, och det gör så ont att veta. Att jag gjort det här mot mig själv.
Jag vet hur patetiskt detta låter, att jag säkert bara är nere i en svacka just nu och blablabla.. men jag vill allvarligt talat bara dö. Försvinna härifrån.

Förlåt mig. Men ibland måste fasaden få falla.