Tankar

Ibland tänker jag lite för mycket, och funderar på hur jag kom hit, hur jag blivit den jag är idag. En gång i tiden var jag en glad, sprudlande tjej som alltid skulle stå i centrum. Jag hade alltid saker för mig, umgicks jag inte med vänner så var jag med någon kille. Aldrig nöjde jag mig med ett G i betyg, nej, det var lika med icke godkänt för mig. Högsta betyg skulle det vara!
Vem är jag nu? Det vet jag inte. Någonstans på vägen förlorade jag mig själv. En dyster, energilös, tråkig och blyg tjej. Vågar inte ta för mig, absolut inte redovisa inför klasskamraterna och betygen är värdelösa. Jag vet att jag har kapaciteten för högre betyg, det har lärarna klagat på. De har rent ut sagt bett mig göra uppgifterna, för det är just det. Jag vet att jag kan, men jag orkar bara inte. En uppgift som andra fick kämpa med skrev jag på fem minuter och fick högsta betyg. Så varför inte göra uppgifterna? Det är nog det värsta - när man slutar bry sig.

Ibland när jag tittar på mig själv i spegeln kan jag tycka att jag är benig, äckligt smal, men ändå kan jag inte förmå mig själv att äta mer. Spegeln ljuger ju bara. För i nästa ögonblick är jag mitt vanliga feta jag. Evelina, som aldrig duger - aldrig är tillräckligt bra.
Jag har aldrig varit någons första val, aldrig varit bäst på någonting. Visst, ibland kunde jag känna att jag var snygg, men det var alltid någon som var snyggare. Och visst, inom fotbollen som jag utövade under många år kunde jag känna att fan, jag är nog rätt bra ändå! men det var ju såklart alltid någon som var bättre. Så har mitt liv sett ut. Jag är en typisk medelmåtta. En som smälter in alldeles för lätt.

Kanske det är därför jag kommit hit, blivit besatt av mat/kalorier/träning osv, just för att jag aldrig varit bra nog på någonting? Eller ja, aldrig känt mig bra nog iallafall. Kanske kände jag att detta var det enda jag kunde kontrollera. Jag vet inte, och troligtvis kommer jag nog aldrig komma på vad det var som gjorde att just jag hamnade i anorexins klor.
Men det är nog därför jag är så rädd för att bli frisk. För vem är jag utan ätstörningen? Vad ska jag då pyssla med om dagarna? Om jag inte ständigt tänker på vad jag ska äta nästa måltid som är så kalorisnålt som möjligt, om jag inte jämför olika yoghurtar's kaloriinnehåll i affärerna, om jag inte försöker komma på nya sätt att slippa äta. Då kommer jag bara vara jag - Evelina. Och det skrämmer mig så jävla mycket.

Jag vet inte ens om jag kämpar för min egen skull just nu. Varje gång jag lyder anorexin hör jag också mammas ord "snart orkar jag inte mer..". Tänk om min mamma ger upp på mig? Och raseriutbrottet hon fick när jag hade gått ner ett kilo hos läkaren i förra veckan. Det känns som att jag inte har något val, jag gör det inte av fri vilja, utan av rädsla. Rädsla för att bli den som alla förlorade hoppet om. Missförstå mig inte, självklart gör jag det av min egna vilja, delvis. Men om jag inte gör detta fullt ut för min skull, så tror jag inte det dröjer länge innan jag är fast här igen.

Märker nu hur lång och osammanhängande detta inlägg blev, så jag avslutar här. Jag är förvirrad helt enkelt och har alldeles för mycket i huvudet just nu. Funderar även på om jag ska byta tillbaka till min gamla blogg. Förstår mig fortfarande inte riktigt på blogspot och ja. Jag vet inte.

Utmaning - lagad lunch

Idag utmanade jag med lagad mat till lunch. Kanske inte mycket för världen, men för mig är det stort. Vet inte hur länge sedan det var jag åt det till lunch. Dessutom var det stekt i smör (!!), spela roll att det inte ens kan ha varit 2g smör, det räknas fortfarande! För att kompensera smörbristen stekte jag även i vatten så kryddorna skulle fästa.

100g quorn, 43g champinjoner, 39gbroccoli stekt i världens minsta klutt smör som sedan dränktes i sambal oelek, paprikapulver, salt och spiskummin. Åts med 3/4dl keso. Satan vad starkt det var förresten, haha..
Tyvärr lämnar ångesten mig inte ifred så nu går jag ut på en promenad.

Socialliv

Jag har lov nu och det skrämmer mig. Alla tidigare lov har jag spenderat med mitt ex. Vad ska jag göra nu? Jag har ju i princip inga vänner kvar längre pga min ätstörning och de jag har drar jag mig för att träffa just för att jag känner mig tjock/värdelös/ful.. Ja listan kan göras lång.
Jag är rädd att jag kommer sitta hemma och göra absolut ingenting, men det är inte vad som skrämmer mig mest. Snarare att mina föräldrar inte kommer vara hemma och övervaka mina måltider = lättare att komma undan alternativt hetsa och spy. Fan. Varför ska det vara så jävla svårt? Men jag ska verkligen försöka. Kanske det blir att jag inte träffar någon under lovet och ja, det må vara tragiskt, men viktigast är väl att fokusera på att bli frisk och ta social-livet senare?

Äsch, nu ska jag gå ut på dagens första promenad. Vädret här är riktigt ruggigt och jag avskyr det. Jag vill ju inte ut i blåsten, kylan och regnet, men hellre det än ångesten jag får av att bara sitta inne. Läkaren tyckte förövrigt att jag rörde på mig för mycket mot vad jag får i mig under en dag, löjligt. Så mycket promenerar jag inte. 

Dagarna som varit i skrift

Nu äntligen har jag hunnit "landa" och smälta allting och tänkte också dela med mig av mina tankar till er. Allting är väldigt jobbigt just nu, och jag känner inte att jag "förtjänar" diagnosen jag fått. Anorexia nervosa? Jag? Naaae. Anorexia Nervosa är för mig smala, fjäderlätta tjejer med utstickande höftben, synliga revben och ack så vackra. Visst, jag väger lite och mina ben må sticka ut - men inte tusan är jag smal! Dessutom kräks jag ibland också ju! Det sa jag till dem med, men då svarade de att min vikt är så låg och mitt beteende (t.ex tvångstankar och liknande) "stämde" in mer på anorexi efter deras tester. Sedan att jag spyr gör mig inte automatiskt till en bulimiker; mycket annat som spelar in också. Blev dock väldigt förvånad när läkaren och bedömningschefen kom in i rummet igen och "gav" mig diagnosen anorexi och inte bulimi. Nåja. Nu är det som det är.

Efter att vi kommit fram till detta så sade läkaren att det är  viktigt att jag får hjälp med en gång, då jag väger så lite och till och med gått ner en del sen senaste mötet på min vårdcentral, men att de ansåg att BUP kunde hjälpa mig bättre. Ehhh, jaha? Vi sökte ju privat just för att vi inte ville till BUP! Anledningen till att de inte kände att de kunde hjälpa mig var för att jag skulle missa för mycket av skolan. Men jag berättade för dem att jag ändå planerat att gå om första året på gymnasiet då denna linjen inte passar mig, så det skulle egentligen inte vara ett problem.. Kändes verkligen inte bra, det var liksom "Hej, du har anorexi. Tack för oss, hejdå!"Som att jag var för psykstörd för att de skulle kunna hjälpa mig, kände mig helt enkelt inte välkommen.. Och hade de velat ge mig behandling så finns det faktiskt en "sommargrupp" just för personer med ätstörningar som studerar..

Det slutade med att de skickade en remiss till BUP i Lund fastän vi inte ville det, vilket orsakade ett hemskt stort bråk mellan mamma och mig. Hon var så ledsen och besviken över att jag hade gått ner i vikt och visade det genom att bli arg. Anklagade mig för allt möjligt som jag helst inte skriver ut här, men som sårade mig djupt. Enkelt sagt var jag krävande och begärande. Jag försökte inte tillräckligt mycket heller, för vågen är "svart på vitt" att något är fel. Spelade ingen roll att jag försökte berätta för henne att jag visst försöker men att det inte är så jävla lätt.. Håller fortfarande fast vid att det är viktigare att jag mår bra i huvudet än att vikten ökar. Hade det varit så lätt som att bara sätta sig ned och äta den sablans maten, ja då hade jag väl gjort det!? Åh.
Vi skrek på varandra, jag grät och porslin gick i bitar, men tillslut sansade vi oss och pratade. Som jag redan skrivit så kommer jag inte få äta lättprodukter vilket känns väldigt jobbigt. Jag äter ju mini keso, lätt yoghurt, lätt kvarg osv, till allt! Men jag antar att det är dags nu. När jag äter "bra" landar jag ändå bara på cirka 500 kalorier så..
Pepsi max/te/andra kalorisnåla drycker får inte drickas nära inpå en måltid då hon tror att jag isåfall kommer dricka mig mätt. Minst en näringsdryck om dagen kommer intas istället för lunchen i skolan då jag äter alldeles för lite alternativt ingenting. Kanske även en som komplement till frukosten..

Och detta är bara början! Saker som jag och mamma kommit överens om tills vidare, då vi inte vet hur det blir med vård eftersom vi som sagt inte vill till BUP. Försökte ringa "min" läkare igår för att prata om detta och han ska ringa tillbaka mig på måndag. Förhoppningsvis kommer vi fram till något vettigt med honom (han är bra och förstår!) så jag kan börja en behandling så fort som möjligt. Det kommer iallafall inte bli BUP, trots att de redan skickat en remiss dit mot vår vilja.

Och ja, cred till er som orkat läsa hela detta inlägget, haha. Kastade in ett par bilder också för att det inte skulle bli för tråkigt. Puss.

Anorexia Nervosa

Jag är tom på ord. Numera har jag diagnosen anorexia nervosa som det så fint heter. Mamma anklagar mig för att inte försöka eftersom vågen visade lite mer än ett kg ner idag jämfört med hos läkaren i början av månaden. Alla lättprodukter ska ut ur huset, dvs ingen keso mini, ingen lättyoghurt, ingen pepsi max... Minst en näringsdryck om dagen är mammas order - sedan får vi se vad som händer.