The moments may have ended, but the memories last forever

Jag gick med på att träffa honom idag, lika bra att få det överstökat kände jag. Trodde att jag var redo, att jag skulle klara av det. Men nej. Började storböla inför honom.. Han höll om mig, letade efter min hand och pussade mig i pannan. Varför? Han har gjort klart att han inte vill något med mig, men ändå gör han så. Blir så förvirrad.. 

Vet inte ens om det är honom jag saknar, eller bara någon. Närheten liksom. Att vara ensam är skönt till viss del, men också så jävla skrämmande. Jag kände ingenting när jag träffade honom idag, inga fjärilar i magen, inga hopp mellan hjärtslagen - ingenting. Bara sorg. Tror dock att man alltid kommer ha känslor för någon man haft ett förhållande med, oavsett vem som gör slut med vem. 

Men trots att jag började gråta och trots att det gjorde ont, så tror jag att det var bra. Det var liksom det sista som fanns kvar. Att byta tillbaka saker och säga hejdå ordentligt. Nu kan jag lämna honom bakom mig och gå vidare. Kanske vi en dag kan bli nära vänner, som förut. Vi får se. 

Idag vaknade jag upp och kände att jag var tvungen att hetsa, som "kompensation" för gårdagens icke existerande hets. Stört egentligen, men.. 

Sedan när jag ätit frukost à 200kalorier, lunch à 150kalorier och middag à 200kalorier kände jag inte för det. 550kalorier var bra siffror och behövde absolut inte förstöras. Planerade att dricka te/pepsi max resten av dagen. Blev det så? Nej. Jag åt middag innan alla andra, så när det väl var middag hade ingen sett mig äta, och trodde inte heller på mig. Så jag fick snällt äta ytterligare en middag, som sedan hamnade i toaletten. Love my life.

You can run but you can't hide

Och så kommer man till stunden när allting rasar. När fasaden spricker, när man inte längre orkar låtsas må bra. Jag har ljugit för er, låtsats att allting är bättre än det faktiskt är, och för mig själv. Gömt mig för mig själv helt enkelt. Men tillslut går det inte, tillslut kommer verkligheten ikapp och biter en i röven.

Jag önskar jag kunde skriva något positivt, att jag börjar återfå livsglädjen, men det kan jag inte. Tvärtom faktiskt, den lilla gnutta livsglädje jag har försvinner för var sekund som går. Jag vet inte längre vem jag är eller vad jag ska göra för att hitta mig själv igen. Om jag, Evelina, ens finns kvar?

Idag när jag stod och diskade föll allting. Stod och stirrade rätt ut med tom blick och vattnet rinnandes i säkert tio minuter. Kom på mig själv med att gråta. Torkade snabbt tårarna, tänk om mina syskon skulle komma och se mig!? Fortsatte diska. Såg kniven ligga i vasken, tog upp den och kände på dess vassa blad. Ville så gärna skära mig. Djupt. Skära bort fettet, få vattnet att färgas rött av blod. Skakar på huvudet och undrar vad fan jag håller på med. Det här är inte jag. Eller det kanske är det nu? Jag har aldrig skurit mig själv, och aldrig känt något behov av det heller, så varför nu? Jag ville så gärna, men jag lade ändå undan kniven. Diskade snabbt klart och gick in på mitt rum och här sitter jag nu och skriver. Gråter som ett litet barn.

Jag känner mig så jävla tom. Ensam. Jag menar, vad är det för jävla liv jag har? Leva för att äta!? Det ska ju vara tvärtom. Äta för att leva. Jag vet inte vad det är med mig längre, men jag ser ingen mening med att kämpa. För vad väntar om jag skulle bli frisk? Ingenting. Ingen P och inga vänner kvar. Och det värsta är att det är mitt eget fel, och det gör så ont att veta. Att jag gjort det här mot mig själv.
Jag vet hur patetiskt detta låter, att jag säkert bara är nere i en svacka just nu och blablabla.. men jag vill allvarligt talat bara dö. Försvinna härifrån.

Förlåt mig. Men ibland måste fasaden få falla.

bloggöverskrift

bildtext

hejhejhejej evelina!!! :-D

detta är en lääääääänk.