Ibland krävs det inte mycket för att mörkret ska sluta sig runt en. Jag har fått i mig alldeles för mycket, men ändå för lite. Jag har kompenserat förstås och mår så jävla dåligt. Ser suddigt och är yr, precis som jag förtjänar. Aldrig känt mig såhär orkeslös och nära att svimma, så nu lägger jag mig i fosterställning och låter ångesten ta över. Jag vill inte mer, jag orkar inte.
Hur kunde jag inbilla mig själv att jag behöver maten, att jag är smal? Det är jag inte, inte ens nära. Galenskap att säga något annat. Idag hatar jag världen. Och fetma. Snälla Ana, ta mig tillbaka.
Du ÄR smal Evelina, och du ÄR vacker <3 Fortsätt kämpa
SvaraRaderaNej, Evelina, nej. Kom igen nu! Hur svårt det än är, låt inte tankarna komma åt dig. Lyssna inte på Ana, lyssna på mig istället, på oss. Du är en sån jävla fin människa, snälla lita bara på vad jag säger. Du är värd bättre vänner än Ana. Du är värd så mycket mer än detta. Du är starkare än spegeln som bara förvrider allt i din ögon. Kämpa på nu, kämpa emot.
SvaraRaderaDet gäller bara att släppa taget. Hur svårt det än är. Försök hitta andra saker som du kan identifiera dig själv med, andra saker att hålla fast vid. Din hund, en vän, en ny hobby. Vad som helst egentligen.
Massor av styrkekramar!