You can run but you can't hide

Och så kommer man till stunden när allting rasar. När fasaden spricker, när man inte längre orkar låtsas må bra. Jag har ljugit för er, låtsats att allting är bättre än det faktiskt är, och för mig själv. Gömt mig för mig själv helt enkelt. Men tillslut går det inte, tillslut kommer verkligheten ikapp och biter en i röven.

Jag önskar jag kunde skriva något positivt, att jag börjar återfå livsglädjen, men det kan jag inte. Tvärtom faktiskt, den lilla gnutta livsglädje jag har försvinner för var sekund som går. Jag vet inte längre vem jag är eller vad jag ska göra för att hitta mig själv igen. Om jag, Evelina, ens finns kvar?

Idag när jag stod och diskade föll allting. Stod och stirrade rätt ut med tom blick och vattnet rinnandes i säkert tio minuter. Kom på mig själv med att gråta. Torkade snabbt tårarna, tänk om mina syskon skulle komma och se mig!? Fortsatte diska. Såg kniven ligga i vasken, tog upp den och kände på dess vassa blad. Ville så gärna skära mig. Djupt. Skära bort fettet, få vattnet att färgas rött av blod. Skakar på huvudet och undrar vad fan jag håller på med. Det här är inte jag. Eller det kanske är det nu? Jag har aldrig skurit mig själv, och aldrig känt något behov av det heller, så varför nu? Jag ville så gärna, men jag lade ändå undan kniven. Diskade snabbt klart och gick in på mitt rum och här sitter jag nu och skriver. Gråter som ett litet barn.

Jag känner mig så jävla tom. Ensam. Jag menar, vad är det för jävla liv jag har? Leva för att äta!? Det ska ju vara tvärtom. Äta för att leva. Jag vet inte vad det är med mig längre, men jag ser ingen mening med att kämpa. För vad väntar om jag skulle bli frisk? Ingenting. Ingen P och inga vänner kvar. Och det värsta är att det är mitt eget fel, och det gör så ont att veta. Att jag gjort det här mot mig själv.
Jag vet hur patetiskt detta låter, att jag säkert bara är nere i en svacka just nu och blablabla.. men jag vill allvarligt talat bara dö. Försvinna härifrån.

Förlåt mig. Men ibland måste fasaden få falla.

10 kommentarer:

  1. Allting byggs upp med tiden och jag vet att det tar sin lilla tid. När jag blev "frisk" (eller "friskare") fick jag tillbaka så mycket att jag trodde att jag drömde typ. Hoppas det blir likadant för dig <33

    xoxo

    SvaraRadera
  2. Det är just detta du ska få hjälp med när du kommer till capio. Att få ett liv värt att leva, som handlar om någonting helt annat och där existerar inte den hemska "ensamhets" känslan på samma sätt. Tänker på dig <3

    SvaraRadera
  3. Om dina vänner inte finns för dig nu så är de inga riktiga vänner. Just nu kanske du inte orkar bygga upp relationer men om du mår bättre kommer det säkert komma naturligt för dig. Du klarar det här.

    SvaraRadera
  4. Ja, ibland faller allting samman.. Jag skar mig när jag var yngre, men nu vet jag ärligt talat inte varför jag gjorde det.
    Visste inte heller vem jag var då (och vet heller inte riktigt vem jag är nu längre utan min kille)
    Men en sak är säkert; trots att allt faller samman ibland så går allt vidare, och man är alltid starkare än man tror.
    Du kommer klara allt så fint, det tror jag verkligen! Kämpa på bara! (: <33

    SvaraRadera
  5. Åh, fina du. Be inte om ursäkt. Det är hemskt att du har det såhär, och ännu hemskare att du inte tycker att du kan erkänna det. Inte bara mår man dåligt, man mår också dåligt över att man mår dåligt!
    Jag har följt din blogg ett tag nu, och en del av dina texter är precis mina tankar. Det är både skrämmande och skönt att se att någon annan tänker precis likadant som en själv då och då. Det får en verkligen att inse att det är en sjukdom.
    För mycket information kanske, men vad jag försöker jobba på just nu är att helt enkelt slappna av. Tillåta mig själv att vara utan att tänka över det. Det är så svårt att det ofta känns omöjligt. Nu säger jag inte att vi är likadana, inte alls, men jag har gått alldeles för länge och hållt undan känslor. Kontrollerat saker man inte ska behöva kontrollera. Tänkt på saker man inte ska behöva tänka på.
    Precis som du sade, ibland måste fasaden få falla :)

    SvaraRadera
  6. Känner igen det du skriver, på pricken. Men du, börja aldrig skära dig själv. För mig var det "bara en gång", en gång fanns inte.. en gång blev flera.. lika så alla ärr jag har på min kropp på diverse ställen. Brösten, låren, armarna, handlerna.. you name it. Och fastän det var länge sedan kommer sugen tillbaka.

    Jag säger precis som Johanna, "att få ett liv värt att leva". Du kommer klara det här, bara du accepterar att det är okej att falla ihop och gråta, och framförallt att det är OKEJ att misslyckas.
    Tusen kramar till dig, <3

    SvaraRadera
  7. Jag lägger upp receptet imorgon så fort jag har tid :)<3

    SvaraRadera
  8. jag känner igen mig. men vi ska bort ur dethär. evelina, du förtjänar inte att tänka såhär. jag har ju sett bilder på dig, och du är otroligt fin!

    SvaraRadera
  9. Vet precis hur du känner det där med kniven. Men vill du verkligen ha ärr resten av ditt liv? Det är det inte värt. Tänk positivt, prata med din mamma eller någon annan som du litar på.
    Hör av dig till mig annars! Skriv ett meddelande på fb, vetja. Hoppas du mår bättre snart! <3

    SvaraRadera
  10. Jag tror på dig. Jag tror att våra sanna jag finns kvar bakom ätstörning, vi behöver bara kämpa och hitta oss själva igen. Det kommer bli svårt. Men det kommer gå.
    Åh jag skrev en milslång peppkommentar till detta inlägget igår. Om du inte fick den så får det här duga iaf. Fick du den?
    Annars blir jag lite besviken.. <3

    SvaraRadera