Dagarna som varit i skrift

Nu äntligen har jag hunnit "landa" och smälta allting och tänkte också dela med mig av mina tankar till er. Allting är väldigt jobbigt just nu, och jag känner inte att jag "förtjänar" diagnosen jag fått. Anorexia nervosa? Jag? Naaae. Anorexia Nervosa är för mig smala, fjäderlätta tjejer med utstickande höftben, synliga revben och ack så vackra. Visst, jag väger lite och mina ben må sticka ut - men inte tusan är jag smal! Dessutom kräks jag ibland också ju! Det sa jag till dem med, men då svarade de att min vikt är så låg och mitt beteende (t.ex tvångstankar och liknande) "stämde" in mer på anorexi efter deras tester. Sedan att jag spyr gör mig inte automatiskt till en bulimiker; mycket annat som spelar in också. Blev dock väldigt förvånad när läkaren och bedömningschefen kom in i rummet igen och "gav" mig diagnosen anorexi och inte bulimi. Nåja. Nu är det som det är.

Efter att vi kommit fram till detta så sade läkaren att det är  viktigt att jag får hjälp med en gång, då jag väger så lite och till och med gått ner en del sen senaste mötet på min vårdcentral, men att de ansåg att BUP kunde hjälpa mig bättre. Ehhh, jaha? Vi sökte ju privat just för att vi inte ville till BUP! Anledningen till att de inte kände att de kunde hjälpa mig var för att jag skulle missa för mycket av skolan. Men jag berättade för dem att jag ändå planerat att gå om första året på gymnasiet då denna linjen inte passar mig, så det skulle egentligen inte vara ett problem.. Kändes verkligen inte bra, det var liksom "Hej, du har anorexi. Tack för oss, hejdå!"Som att jag var för psykstörd för att de skulle kunna hjälpa mig, kände mig helt enkelt inte välkommen.. Och hade de velat ge mig behandling så finns det faktiskt en "sommargrupp" just för personer med ätstörningar som studerar..

Det slutade med att de skickade en remiss till BUP i Lund fastän vi inte ville det, vilket orsakade ett hemskt stort bråk mellan mamma och mig. Hon var så ledsen och besviken över att jag hade gått ner i vikt och visade det genom att bli arg. Anklagade mig för allt möjligt som jag helst inte skriver ut här, men som sårade mig djupt. Enkelt sagt var jag krävande och begärande. Jag försökte inte tillräckligt mycket heller, för vågen är "svart på vitt" att något är fel. Spelade ingen roll att jag försökte berätta för henne att jag visst försöker men att det inte är så jävla lätt.. Håller fortfarande fast vid att det är viktigare att jag mår bra i huvudet än att vikten ökar. Hade det varit så lätt som att bara sätta sig ned och äta den sablans maten, ja då hade jag väl gjort det!? Åh.
Vi skrek på varandra, jag grät och porslin gick i bitar, men tillslut sansade vi oss och pratade. Som jag redan skrivit så kommer jag inte få äta lättprodukter vilket känns väldigt jobbigt. Jag äter ju mini keso, lätt yoghurt, lätt kvarg osv, till allt! Men jag antar att det är dags nu. När jag äter "bra" landar jag ändå bara på cirka 500 kalorier så..
Pepsi max/te/andra kalorisnåla drycker får inte drickas nära inpå en måltid då hon tror att jag isåfall kommer dricka mig mätt. Minst en näringsdryck om dagen kommer intas istället för lunchen i skolan då jag äter alldeles för lite alternativt ingenting. Kanske även en som komplement till frukosten..

Och detta är bara början! Saker som jag och mamma kommit överens om tills vidare, då vi inte vet hur det blir med vård eftersom vi som sagt inte vill till BUP. Försökte ringa "min" läkare igår för att prata om detta och han ska ringa tillbaka mig på måndag. Förhoppningsvis kommer vi fram till något vettigt med honom (han är bra och förstår!) så jag kan börja en behandling så fort som möjligt. Det kommer iallafall inte bli BUP, trots att de redan skickat en remiss dit mot vår vilja.

Och ja, cred till er som orkat läsa hela detta inlägget, haha. Kastade in ett par bilder också för att det inte skulle bli för tråkigt. Puss.