Värt att nämnas

Idag har jag kommit underfund med att man inte ska vara i ett förhållande där det inte bara är en själv att fokusera på, utan också sin partner. Inte när man kämpar mot en ätstörning.
Jag har inte skrivit i bloggen varför det tog slut mellan mig och min pojkvän sen nästan två år tillbaka, då jag inte velat riva upp såren. Men jag känner att det faktiskt är värt att nämnas även om det gör ont. Anledningen var att jag försvann, min ätstörning tog över. Jag mådde ständigt dåligt, blev för besatt utav mat och för att jag är rädd för att träffa folk - även mina vänner. Han föredrog gamla Evelina, tjejen som bestod av mer fett och åt mängder av kalorier, även om jag var större än honom. Han skulle hundra gånger om välja den tjejen jag var för lite mer än ett år sedan före den jag är idag. Både kroppsmässigt och psykiskt. Varför? För att den tjejen levde. Vågade ta plats, skrattade och var lycklig.
Hittade den här bilden som är tagen för iallafall två år sedan. Hemsk kvalité, men bilden är full av lycka för mig. Min dåvarande bästa vän tog bilden och vi hade haft en väldigt trevlig kväll tillsammans med vänner.

Jag förstod inte då, hur han kunde säga så. Men nu förstår jag och det är verkligen ett val mellan livet och att vara smal. Jag vill kunna ha båda, ni vet, äta kakan och behålla den. Det funkar inte så. Trots att jag gråtit många tårar över detta, så vet jag att det var rätt. Jag behöver fokusera på mig själv, hitta tillbaka till den tjejen jag en gång var. Välja livet.
Jag hoppas ni som läst hela denna texten förstår vad jag menar. Att vara smal inte är allt. Det gör dig inte automatiskt populär, lycklig, snygg eller vad det nu kan vara som ni eftersträvar. Kom ihåg det!
Nu ska ni inte få för er att han är en hemsk kille, för det är han inte. Vi är vänner idag, det är nog så vi funkat bäst överhuvudtaget. Kanske hittar vi tillbaka till varandra en vacker dag när jag är frisk, men inte just nu iallafall.

7 kommentarer:

  1. Vet nästan exakt hur det där är.... Min pojkvän var nära att göra slut med mig p.g.a. att jag grät varje natt och var besatt av mat. Hade dock lyckan att han stod ut med mig, men jag är ständigt rädd att jag ska gå tillbaka till det och han gör slut. Hoppas ni kan hitta tillbaka till varandra (om du nu vill det) :) <3

    SvaraRadera
  2. Åh, vad fin (och samtidigt hemsk) text. Du klarar det här Evelina, det vet jag!

    SvaraRadera
  3. Så sant sötnos! Du börjar få mer och mer insikt, det är verkligen super. Jag tror på dig! Kom ihåg att du kan skriva till mig när du än känner för det, våra problem verkar rätt lika varandras. Eller ja, verkade iallafall, hehe. Kram <3

    SvaraRadera
  4. svar; Ja, jag är lite smårädd för det ändå.. Men just nu känns det bra, men jag vet nästan själv att det kan bli på två sätt; vi blir tillsammans, eller så går det käpprätt åt helvete om man säger så. Du är så fin och smart, kram! <3

    SvaraRadera
  5. Så klokt och bra skrivet!<3

    SvaraRadera
  6. jag började seriöst gråta när jag läste ditt inlägg... Nu är det inte slut mellan mig och min nuvarande sambo.. men innan han var var jag tillsammans med en annan kille i 12 år. och under den tiden gick jag från att vara någon som gladeligen åt på pizzerian och drack vanlig cola till lunch för att sen käka chips och godis på bio på kvällen och kanske runda av med en grillad med bröd innan hemfärd.. Jag åt tårta på kalas utan att tänka på hur fet jag är och framför allt jag drack vatten varje gång jag var törstig. Jag träffade vänner och levde.

    Nu sitter jag självvalt ensam en lördag för att jag inte klarade följa med sambon på en tävlig med hans lag.. likadant igår.. jag undviker alla socialasammanhang och högtider är ett helvete för att då måste jag äta..
    Jag äter bara liiiite frukost och sen 2 hårdbröd till lunch men ingen vätska förutom knappt 2 dl kaffe på morgonen. Hela livet kretsar kring törst, vikt och hur fet magen är..
    Min sambo älskar mig för den jag är och vill att jag ska njuta av livets goda.. själv ser jag mig som en vandrande lik med putmage och dallrande lår..
    Precis som du så testade jag kläder för ett tag sen.. jag tom 34 el xxs satt löst och bröst är något som andra kvinnor har.. jag fick en chock när jag såg mig i provrummet.. hur alla kotor på ryggen stod ut och jag ser mer ut som en drake än som en feminin kvinna på 32 år.

    Men trots det kan jag fan inte förmå mig att börja äta och framför allt dricka vatten .. är livrädd att gå upp för mycket och allt kämpande har varit förgäves. Men livet går oss hur händerna och kommer vi tycka det är värd det??? jag vet inte.. har varit på behandling många gånger men fått en identitetskris varje gång jag gått upp.. för tyvärr är ju hjärnan desamma vare sig jag väger 40 eller 55 och då tycker alla att man ser frisk och kry ut men egentligen så är man lika deprimerad som man är när man väger 40 kg. Det är över 14 år sen som jag var den levnadsglada flickan som inte tänkte på kalorier och vikt och mat utan mat var något som man åt flera gånger och dagen... Hur kommer man tillbaka till det när man än gång har kommit in i den här skitcirkeln???

    Det var inte meningen att sno din blogg men du skriver så mycket som jag oxå känner... önskar att vi båda var lyckliga och att denna skitsjukdom brann i helvetet där den hör hemma..

    kram till dig du vackra... kämpa..

    Tingeling

    SvaraRadera