Tankar

Ibland tänker jag lite för mycket, och funderar på hur jag kom hit, hur jag blivit den jag är idag. En gång i tiden var jag en glad, sprudlande tjej som alltid skulle stå i centrum. Jag hade alltid saker för mig, umgicks jag inte med vänner så var jag med någon kille. Aldrig nöjde jag mig med ett G i betyg, nej, det var lika med icke godkänt för mig. Högsta betyg skulle det vara!
Vem är jag nu? Det vet jag inte. Någonstans på vägen förlorade jag mig själv. En dyster, energilös, tråkig och blyg tjej. Vågar inte ta för mig, absolut inte redovisa inför klasskamraterna och betygen är värdelösa. Jag vet att jag har kapaciteten för högre betyg, det har lärarna klagat på. De har rent ut sagt bett mig göra uppgifterna, för det är just det. Jag vet att jag kan, men jag orkar bara inte. En uppgift som andra fick kämpa med skrev jag på fem minuter och fick högsta betyg. Så varför inte göra uppgifterna? Det är nog det värsta - när man slutar bry sig.

Ibland när jag tittar på mig själv i spegeln kan jag tycka att jag är benig, äckligt smal, men ändå kan jag inte förmå mig själv att äta mer. Spegeln ljuger ju bara. För i nästa ögonblick är jag mitt vanliga feta jag. Evelina, som aldrig duger - aldrig är tillräckligt bra.
Jag har aldrig varit någons första val, aldrig varit bäst på någonting. Visst, ibland kunde jag känna att jag var snygg, men det var alltid någon som var snyggare. Och visst, inom fotbollen som jag utövade under många år kunde jag känna att fan, jag är nog rätt bra ändå! men det var ju såklart alltid någon som var bättre. Så har mitt liv sett ut. Jag är en typisk medelmåtta. En som smälter in alldeles för lätt.

Kanske det är därför jag kommit hit, blivit besatt av mat/kalorier/träning osv, just för att jag aldrig varit bra nog på någonting? Eller ja, aldrig känt mig bra nog iallafall. Kanske kände jag att detta var det enda jag kunde kontrollera. Jag vet inte, och troligtvis kommer jag nog aldrig komma på vad det var som gjorde att just jag hamnade i anorexins klor.
Men det är nog därför jag är så rädd för att bli frisk. För vem är jag utan ätstörningen? Vad ska jag då pyssla med om dagarna? Om jag inte ständigt tänker på vad jag ska äta nästa måltid som är så kalorisnålt som möjligt, om jag inte jämför olika yoghurtar's kaloriinnehåll i affärerna, om jag inte försöker komma på nya sätt att slippa äta. Då kommer jag bara vara jag - Evelina. Och det skrämmer mig så jävla mycket.

Jag vet inte ens om jag kämpar för min egen skull just nu. Varje gång jag lyder anorexin hör jag också mammas ord "snart orkar jag inte mer..". Tänk om min mamma ger upp på mig? Och raseriutbrottet hon fick när jag hade gått ner ett kilo hos läkaren i förra veckan. Det känns som att jag inte har något val, jag gör det inte av fri vilja, utan av rädsla. Rädsla för att bli den som alla förlorade hoppet om. Missförstå mig inte, självklart gör jag det av min egna vilja, delvis. Men om jag inte gör detta fullt ut för min skull, så tror jag inte det dröjer länge innan jag är fast här igen.

Märker nu hur lång och osammanhängande detta inlägg blev, så jag avslutar här. Jag är förvirrad helt enkelt och har alldeles för mycket i huvudet just nu. Funderar även på om jag ska byta tillbaka till min gamla blogg. Förstår mig fortfarande inte riktigt på blogspot och ja. Jag vet inte.

9 kommentarer:

  1. Du kan tänka att anorexin är som ett förhållande. Gör slut med henne och va ledaen ett tag. Men hey! Det kommer att komma något annat(annan) helt klart. Ana är en ganska taskig flickvän? Du kan hitta någon bättre. Det finns så mycket att upptäcka.

    SvaraRadera
  2. Ush, känner verkligen igen mig. Jag önskar verkligen att du inte behövde känna såhär, Evelina. Du är otroligt fin och är värd mycket mer än detta.. Ta hand om dig.

    SvaraRadera
  3. Jag tänker på dig och finns här <3

    SvaraRadera
  4. Fina du. Istället för att fokusera på vad du missar när du är fri från ätstörningen, tänk på vad du missar nu när du är sjuk. Du missar ett underbart, friskt liv som bara väntar på dig :( Tänk på inläggning. För dit kan jag inte tänka mig att du vill.
    Bygg upp fina framtidsvisioner, om ett bra jobb och en fin familj. Kärlek, kärlek och åter kärlek. Kan du se en ätstörning passa in där?
    Vill du leva resten av ditt liv med helt fucked up ämnesomsättning, aldrig riktigt kunna njuta av en måltid, alltid vara rädd för viktuppgång och så vidare...
    Jag vet att det är svårt att lämna ätstörningen bakom. Jag vet det. Men det är så jävla värt när man faktiskt lyckas, om ens en gnutta.
    Det kan få ta hur lång tid som helst. Bara du är på väg mot friskheten, iallafall. Åh jag lovar dig, det är så värt. Kram.

    SvaraRadera
  5. tänker på dig.
    kram!
    du är värd så mycket mer, och så bättre än du tror.
    och jag läste av en psykologisk fakta att man är 22gånger vackrare än man tror. du är så jävlar fin e!
    önskar vwerklgien du såg det! jag känner precis likadant, skillnaden är bara att du har anorexia, jag hoppas och hoppas att du tar samman dig och bekämpar denna monster. för du förtjänar att leva. LEVA inte leva-andas utan leva på riktigt. släpp det. för tror du jag skulle slösa 110%av min energi eller tid för att ljuga ihop såna kommentarer åt dig varje gång? du är smal. pinnsmal

    SvaraRadera
  6. Försök att hålla upp modet, jag vet att du kan klara det! <3

    Sv: Haha ja, jag har ätit samma frukost sen typ augusti, än är jag inte less ;) Tur att det finns olika smaker!

    SvaraRadera
  7. Jag förstår precis vad du menar..
    Vem är jag utan min ätstörning är min största rädsla.
    Det känns som att jag är ingenting utan den..

    SvaraRadera
  8. Åh jag känner igen det där så mycket!
    Men kämpa Evelina. Det är värt att bli frisk. Det finns så mycker MER i livet än att räkna kalorier och tänka på mat. Jag lovar.. Det gäller bara att hitta det där som betyder något..

    <3

    SvaraRadera
  9. ÅÅh gumman! Jag förstår att det är svårt, men kommer du ihåg hur det är att vara frisk? Om inte, försök, prova, vad är det värsta som kan hända? Att du blir lycklig, ångetsfri? Om du mår lika dåligt (vilket du inte kommer göra) så finns alltid vägen tillbaka (vilken jag hoppas att du aldrig behöver vandra igen!) Du har inget att förlora fina du! <3

    SvaraRadera