Övertänker lite som vanligt

Jag blir så trött på det här velandet fram och tillbaka. Motivationen och peppen till att bli frisk som infinner sig ena stunden, men nästa är som bortblåst. Jag tänker tillbaka på alla år som jag spenderat gömd i stora kläder om somrarna, för att jag skämdes så hemskt mycket över min kropp. Skulle jag, mot förmodan, bada hade jag shorts på mig och händerna som sköld över magen. Alla år som jag känt mig äcklig och fet. Det är då, vid dessa tillbakablickar, som motivationen tryter och jag bara vill nernerner. Inte vill jag spendera ännu en sommar som fet! Nu när jag äntligen lyckats gå ner till en okej vikt, varför ska jag då förstöra det och gå upp för någon annans skull? 
Men idag var jag och testade lite kläder på ett köpcenter nära mig. Gick ner i storlekarna till storlek 34 i en byxdress, som var alldeles för stor. Den hängde på mig och jag såg allvarligt talat ut som en åttaårig liten pojke! Inga bröst what so ever - som en planka. Jag såg mina bröstben, nyckelben, axelknotor sticka ut så tydligt. I spegeln möttes jag av en trött och sliten tjej, med tomma ögon. Utan hopp, utan liv. Ynklig.
Det var då jag insåg att det inte är svart och vitt, som jag så länge trott. Det finns mellanting, det måste inte bara vara bra eller dåligt, ja eller nej. Visst, jag vill inte gå upp i vikt för jag är så jäkla rädd att bli fet på riktigt och för att jag verkligen inte trivdes i den kroppen, men jag vill heller inte stanna kvar på denna vikten. Jag vill ju ha bröst! Kanske lite former också, till och med. Fast det går ju inte när jag är såhär underviktig. Men att gå upp i vikt betyder inte att jag måste gå upp till min högsta vikt, 56kg, jag är ju faktiskt normalviktig på 50kg. Kanske jag kan hitta ett mellanting, en gråzon? Där jag kan känna mig helt okej i min kropp och samtidigt ha de snygga formerna som kvinnor ska ha! Och vara frisk och hälsosam. 

(Bilderna ni sett i detta inlägg är cirka två år gamla, vid 55kg's vikt) 

6 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig så jäkla mycket i det där velandet.. Gud jag vill verkligen inte bli tjock och hata mig själv. Men samtidigt vet jag att jag MÅSTE gå upp till normalvikt för att bli mig själv, för att bli glad igen.. Avsaknaden på menstration vilket beror på undervikt bevisar att man har för låg halt lycko och glädjehormon o kroppen. Och måste jag välja mellan att vara smal och glad så ska jag banne mig välja att vara glad!
    Även om det tar emot som tusan..
    Fast hittills har jag ju inte gått upp i vikt. Vilket är jäkligt konstigt. Jag äter 2000 kcal under 6 måltider per dag och jag går NER ett halvt kg i veckan typ. Dafuq? ;o

    Men man kan allt man vill och jag VILL bli frisk. Även om det tar emot..

    SvaraRadera
  2. Vet precis hur det känns :( Ush, exakt så kände jag också innan. Min kropp var så fruktansvärt oattraktiv när mitt BMI var så lågt... Det är inte fint alls, och jag tror du kommer trivas bättre om du går upp en del iallafall. Kram <3

    SvaraRadera
  3. du är ju så himla vacker. även sådär. speciellt sådär. Tycker du ska ta hand om dig bara, vara precis som du säger, hälsosam.<3

    SvaraRadera
  4. Sv: Ja, jag vet. Det sårade mig. Om han säger något likande igen, ska jag ta upp det med honom. Jag tror inte att han förstår hur mycket det påverkar mig (och alla andra tjejer för den delen också!)

    Jag är övertygad om att du kommer att bli frisk! Du vill ju, det kan man ju läsa. Men jag vet hur det är att vilja två helt olika saker samtidigt. Man blir rätt snurrig i bollen av det!
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Din kropp vid 55 kg är fan as snygg. Du har bröst och dina lår är helt perfekta. Fan vad jag önskar att du också kunde se det..

    SvaraRadera
  6. Sv: blir verkligen glad över att höra det! Ska fortsätta fundera.. haha. Kram <3

    SvaraRadera