Hur mår du?

Jag hatar den frågan. Dels för att jag aldrig är ärlig, dels för att jag inte vet vad jag ska svara - jag vet inte hur jag mår. Men också för att jag nästan aldrig mår bra och jag inte vet varför. Jag vet inte varför jag mår såhär, varför jag är så jävla hopplös. Jag önskar man kunde knäppa med fingrarna och må bra, med en gång. Men det fungerar ju inte så, tyvärr.

Har ni tänkt på hur många det finns därute med wannorexi? Som önskar att de har en ätstörning. Jag förstår verkligen inte. Jag skulle hundra gånger om ha en kropp som, i en ätstörds perspektiv, är alldeles för tjock om jag kunde vara nöjd med det själv. Det är det viktigaste; att själv vara nöjd med sin kropp och trivas. Hellre det än att vara otroligt mager med utstickande ben och sylvassa höfter, men inte kunna se det själv. Det är väl egentligen vad det handlar om, att älska sig själv trots att man inte är perfekt. Ingen är perfekt.

Jag tror det är därför jag föll ner i ätstörningarnas klor, för att jag aldrig kunnat älska mig själv. Alltid varit missnöjd och känt att jag inte är bra nog, att jag inte räcker till. Alltid tänkt så mycket på vad andra tycker och tänker, inte haft en egen åsikt. Överanalysera saker, det är jag bra på.
Egentligen vet jag inte vad jag ville få ut av detta inlägget, jag behövde nog bara skriva lite. Här ser ni förövrigt hur mina bröst drunknar i bh's..