Filosoferar

Jag önskar jag kunde förklara varför jag är som jag är, varför jag mår som jag mår och varför jag gör som jag gör. Att det var så enkelt som att knäppa med fingrarna så försvann allt som heter ångest och att allt blev bra, med en gång. Men det funkar ju inte så. Allting är så invecklat och komplicerat att jag vet varken ut eller in. Hur ska jag då kunna förklara för någon annan, icke ätstörd, varför det är såhär, när jag inte ens vet själv?
Minns inte ens denna tjejen längre. Finns hon kvar någonstans inom mig?

Av någon anledning är jag rädd också, utöver ångesten, maten och vikten. Rädd för att börja leva igen, att vara normal. Vem är jag utan ätstörningen? Jag har nog svårt att släppa taget.

3 kommentarer:

  1. Hon finns kvar. Hon har bara gått och gömt sig långt, långt in. Tagit en paus liksom <3

    Det kommer vara jobbigt, så jobbigt att du bara kommer vilja slå på alla du ser, men det blir bättre. Det är bättre att du tar din tid du behöver och absolut inte pressa fram kilon för att andra tror att du ska bli frisk då. Stoppa när du tycker att det ska ta stopp, ta en paus och återhämta dig. Du har ingen anledning i världen att stressa, för du gör detta för dig själv och ingen annan <33

    SvaraRadera
  2. Jag vet precis vad du menar när du skriver sådär, det sjuka är att jag skrev/kände EXAKT likadant för två år sedan när jag var sjuk. Är dock friskförklarad idag men känner igen mig så himla mycket i det du skriver, det är nästan skrämmande. Finns om du behöver prata. Kram <3

    SvaraRadera
  3. Du kommer hitta tillbaka till dig själv igen!

    SvaraRadera